Efter att Sveriges fulaste kalhygge utsågs i somras har medier, inte minst SVT och TV4, kritiserats för att ha gått i någon sorts väluttänkt pr-fälla designad av oss på Greenpeace. Om det är någon fälla som medierna kan sägas ha gått i är det dessvärre skogsindustrins, skriver vi i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Skogsbruket är en ytterst polariserad och komplicerad fråga. Termer som taxonomi, kolinlagring, massafabriker och knärot kan kännas tradiga och är svåra att förstå. Därför bestämde vi oss på Greenpeace för att protestera mot dagens skogsbruk på ett lite nytt sätt: vi utser Sveriges fulaste kalhygge i protest mot att våra skogar kalhuggs i en rasande takt! Och så låter vi alla som vill skicka in egna bidrag på kalhyggen och sedan rösta på sin favorit. Det kommer säkert att skapa engagemang och få en del uppmärksamhet i media, tänkte vi.
Uppmärksamhet i media fick tävlingen mycket riktigt. Men det är inte argumenten om varför kalhyggen är skadliga för klimatet, naturen, friluftslivet och samers rättigheter som fått störst uppmärksamhet efteråt, utan SVT:s uppgifter om att det var granbarkborre som låg bakom avverkningen av det vinnande kalhygget i Sunne kommun.
I flertalet ledarartiklar kritiseras media för att ha gått i ”kalhyggesfällan” och uppmärksammat tävlingen. I exempelvis Svenska Dagbladet kallas det hela för “rutten rapportering om kalhyggen”. Samtliga ledarartiklar har samma andemening: det är acceptabelt – eller till och med ansvarstagande – att kalhugga när granbarkborre härjar, så varför har media låtit Greenpeace sprida ett vilseledande narrativ om skogsbruket? I Medierna i P1 anklagar till exempel Martin Tunström, ledarskribent på Barometern, media för att ha rapporterat för ensidigt och spätt på konflikten mellan stad och land.
Samtidigt är det ofrånkomligen så att skogsindustrins och markägarens vilseledande argument om granbarkborre har spridits i SVT och flertalet ledarartiklar utan att några motargument lyfts fram. Det, om något, är ensidigt – framförallt när det bottnar i skogsindustrins många ursäkter och undanflykter för att få fortsätta med status quo. Greenpeace hade gärna bemött uppgifterna om granbarkborre direkt i SVT, men gavs inte möjlighet att medverka i inslaget.
Att försöka kalhugga bort granbarkborre är lika hopplöst som att försöka släcka en eld med bensin. Det är kalhyggena i kombination med klimatkrisen som är de huvudsakliga anledningarna till att granbarkborre har spridits så kraftigt de senaste åren. Kalhyggen och dess efterföljande planterade skogar är monokulturella och därmed mindre motståndskraftiga, vilket innebär att granbarkborre lätt kan etablera sig eftersom de inte får så stor konkurrens från andra arter. Att kalhugga skogen och ersätta den med en nyplanterad skog är således som att bädda en skön säng för granbarkborren att krypa upp i. En närmast välkomnande akt, snarare än avskräckande.
Dessutom är uppgifterna om granbarkborre vid det vinnande kalhygget inte helt sanningsenliga. Som miljöorganisationen Skydda skogen mycket förtjänstfullt visat var skogen i fråga inte en granskog – och granbarkborre kan som namnet antyder enbart angripa granar. I själva verket var skogen en lövrik blandskog. Nog kan där ha funnits angripna granar, men även fullt friska aspar, björkar och tallar. Dessa träd avverkades också, för det är liksom oftast så det går till när det kalhuggs – allt ska bort på en och samma gång.
Skogsstyrelsen påpekade detta i den avverkningsanmälan som skogsbolaget Moelven AB skickade in på markägaren Sunne kommuns vägnar. Där nämner Skogsstyrelsen bland annat att platsen ligger tätortsnära och att det finns gott om lövträd, där vissa träd kanske kan sparas. Men något sparande blev det inte mycket att tala om från Moelvens sida.
Likväl har bilden av att Greenpeace lurat media in i en pr-kupp spridit sig, när det i själva verket är skogsindustrins sedvanliga ursäkter och undanflykter som fått etablera sig utan motargument. Samma argument om granbarkborre och dess spridning används även för att kalhugga i naturreservat, trots Naturvårdsverkets och Skogsstyrelsens tillrättavisanden om att granbarkborre inte alls sprids via naturreservat. Det är helt tvärtom, det är i produktionsskogar som granbarkborren frodas och det är där striden kommer att stå, enligt myndigheterna.
På tal om naturreservat låg ett av finalistkalhyggena i tävlingen i ett naturreservat och Natura 2000-område i Västra Götaland. Ett annat var cirka 16 hektar stort i Västerbotten och figurerar som ett av många exempel på hur skogsindustrin befäster sitt järngrepp om samisk renskötsel. Det har det talats desto mindre om.
Låt oss en gång för alla fastslå att alla kalhyggen är skadliga, oavsett vad skogsindustrin säger, oavsett granbarkborre eller ej. Sverige måste därför ställa om till ett kalhyggesfritt skogsbruk om vi ska nå såväl nationella som internationella mål. Greenpeace förespråkar ett naturnära skogsbruk som innebär att en del träd avverkas, medan andra får stå kvar. Det är ett mycket mer naturligt och hållbart brukande av skogen än att kalavverka flera hektar inom samma område.
I fallet med Sunne kommun hade angripna granar då kunnat avverkas om man nu är rädd för rasrisk, medan de fullt friska träden som också fanns på platsen hade fått stå kvar. Men allt som inte innebär kalhyggen är skogsindustrin principiellt emot.
Varför?
Kortsiktig vinst, såklart. Det, om något, bör media – i synnerhet kritiska ledarskribenter – ha i åtanke. Den sanna kalhyggesfällan är att gå på skogsindustrins lögner och ursäkter.
Se hela debattartikeln i Svenska Dagbladet.