kommissionens huvudkontor inför ett EU-toppmöte om bland annat åtgärder mot klimatförändringarna. Budskapet är skrivet på olika språk: Klimatnödläge – tiden är knapp – EU agera nu!
Världens ledande klimatforskare har just offentliggjort sin senaste rapport om klimatkrisen och hur den kan hanteras.
Det är en viktig rapport som läggs fram vid en avgörande tidpunkt, nu när världens regeringar utvärderar sina klimatåtgärder inom ramen för Parisavtalet. I korthet är forskarnas slutsats följande:
”Möjligheten att säkra en livskraftig och hållbar framtid för alla är snart över.”
”Det krävs snabba och långtgående omställningar inom alla sektorer och system.”
”De val och åtgärder som genomförs under det kommande decenniet kommer att få konsekvenser nu och i tusentals år.”
Låt detta sjunka in en stund..
Syntesrapporten är den sammanfattande och avslutande rapporten inom IPCC:s sjätte utvärderingscykel. Det är en robust analys av tusentals vetenskapligt granskade forskningsartiklar som publicerats under det senaste decenniet, och mer detaljer finns i de underliggande sex rapporterna. Nedan sammanfattar vi våra tio viktigaste slutsatser från rapporten:
Läget är dåligt, och det blir snabbt än värre.
- Det är illa: Vi människor har redan orsakat omfattande klimatförändringar, det går snabbt och dessa blir allt intensivare.
- Det är värre än vad som befarats: Konsekvenserna och riskerna blir allvarligare och inträffar tidigare än vad som förutspåtts.
- Det är djupt orättvist: De minst ansvariga drabbas hårdast.
- Det kommer att bli ännu värre: Med nuvarande politik är vi på väg mot mycket stora risker och oåterkalleliga förluster.
Men vi har en fantastisk möjlighet att ändra kurs.
- 1,5°C är fortfarande inom räckhåll: Med skyndsamma åtgärder kan Parisavtalets långsiktiga mål fortfarande uppnås.
- Lösningarna finns: Vi kan halvera de globala utsläppen till 2030, på väg mot nettonoll.
- Det krävs en snabb avveckling av alla fossila bränslen: Vi har redan alltför mycket fossil infrastruktur.
Det spelar roll hur vi agerar.
- Riktiga lösningar, inga förseningar. Lösningarna måste fungera i verkligheten, inte bara i modeller.
- Jämlikhet och social integration är grundläggande, finansiella klyftor måste överbryggas.
- Från stegvis till transformativt. Omställning krävs i alla sektorer och alla behöver delta, NU!
Vill du veta mer? Fortsätt att läsa.
Här följer en mer detaljerad redogörelse för dessa tio viktiga slutsatser:
1. Den klimatförändring som orsakas av människan är utbredd, snabb och den intensifieras.
De klimatförändringar som orsakas av människan påverkar nu vädermönster och orsakar extrema väderhändelser i alla delar av världen. Konsekvenserna och de relaterade förluster och skador för natur och människor har varit omfattande.
Effekterna på ekosystemen har uppstått tidigare, är mer utbredda och har mer långtgående konsekvenser än vad som förutsågs i den föregående utvärderingsrapporten (AR5) från 2014. Hälften av alla arter förflyttar sig redan på grund av hur klimatförändringarna påverkar deras livsmiljöer.
Bevisen för de observerade förändringarna av extrema väderförhållanden som värmeböljor, kraftiga regn, torka och tropiska cykloner, och i synnerhet deras koppling till mänsklig påverkan, har endast blivit starkare.
2. Konsekvenserna och riskerna uppstår snabbare och kommer att bli allvarligare än förväntat.
De globala samlade konsekvenserna och risknivåerna bedöms nu bli höga till mycket höga även vid lägre uppvärmningsnivåer än vad som tidigare bedömts (AR5).
För närvarande ligger den genomsnittliga globala uppvärmningen på cirka 1,1°C och är på väg mot omkring 3°C.
Unika och hotade ekosystem förväntas löpa stor risk redan på mycket kort sikt vid 1,2°C genomsnittlig global temperaturökning, på grund av massdöd av träd, blekning av korallrev, kraftig minskning av havsisberoende arter och massdödlighet till följd av värmeböljor. Vid endast 1,5°C kommer upp till 14 procent av de landlevande arter som bedömts sannolikt att utsättas för en mycket hög risk för utrotning.
Om medeltemperaturen når 1,5 grader Celsius kommer vi att få fler och värre extrema perioder av värme och farliga situationer med värme och fuktighet, extrem nederbörd och efterföljande översvämningar, tropiska cykloner, skogsbränder och extrema havsnivåhändelser.
Mellan 1,5°C och 2,5°C övergår riskerna i samband med storskaliga enskilda händelser eller tipping points, till exempel instabilitet i istäcket eller förlust av ekosystem i tropiska skogar, till hög risk.
Vid en uppvärmning på omkring 1,9°C kan hälften av jordens befolkning utsättas för perioder med livshotande klimatförhållanden till följd av de kombinerade effekterna av extrem värme och fuktighet vid slutet av århundradet.
Vid en ihållande uppvärmning på mellan 2°C och 3°C kommer Grönlands och Västantarktis istäcken att försvinna nästan helt och oåterkalleligt.
3. De som är minst ansvariga för klimatkrisen drabbas hårdast
Sårbara samhällen som historiskt sett har bidragit minst till klimatkrisen drabbas hårdast. Nästan hälften av världens befolkning (3,3–3,6 miljarder människor) lever i sammanhang som är mycket sårbara för klimatförändringar. Mellan 2010 och 2020 var den mänskliga dödligheten till följd av översvämningar, torka och stormar 15 gånger högre i mycket sårbara regioner jämfört med regioner med mycket låg sårbarhet.
Samtidigt orsakade de rikaste 10 procenten av hushållen upp till 45 procent av de totala globala konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser från hushåll.
4. Vi är på väg mot höga och mycket höga risker och de globala utsläppen minskar inte.
Med den politik som genomförts till och med slutet av 2020 är vi på väg mot en uppvärmning på omkring 3,2°C till år 2100. (Uppskattningar som omfattar nyare politiska åtgärder (nationella åtaganden, NDC:s, som tillkännagivits före COP26 fram till 2030, utan ambitionshöjning) ger något bättre resultat än median-uppvärmningen på 2,8°C).
I stället för att halvera de globala utsläppen till 2030, vilket skulle krävas för att leva upp till Parisavtalet, kommer nuvarande politik inte resultera i någon minskning av de globala utsläppen fram till 2030.
5. Med brådskande åtgärder är Parisavtalets långsiktiga temperaturmål fortfarande inom räckhåll
Med fortsatta utsläpp på nuvarande nivåer kommer vi att på kort sikt nå 1,5 grader. Men vi har fortfarande möjlighet att stoppa den fortsatta uppvärmningen för att därigenom undvika de mest allvarliga konsekvenserna.
Genom att följa IPCC:s mest ambitiösa kurvorna för utsläppsminskningar (C1) skulle uppvärmningen kulminera mellan 1,4°C och 1,6°C och i slutet av århundradet ligga under 1,5°C. (Se tabell 3.1)
Med snabba åtgärder är alltså Parisavtalets långsiktiga temperaturmål fortfarande inom räckhåll. Detta skulle dock kräva en ungefärlig halvering av de globala utsläppen till 2030, följt av nettonollutsläpp av koldioxid omkring 2050, och därefter uppnå och bibehålla netto negativa utsläpp av koldioxid globalt sett, med ett årligt avlägsnande av koldioxid från atmosfären (CDR – Carbon Dioxine Removal) som är större än de återstående koldioxidutsläppen.
Det är avgörande att begränsa en eventuell överskridning av 1,5°C så att den blir så låg och så kortvarig som möjligt, eftersom den gradvisa nedkylningen inte skulle upphäva de oåterkalleliga effekter som utlösts av uppvärmningens högsta nivåer (till exempel förlust av arter eller avsmältning av ismassa). Dessutom, även om det är nödvändigt att avlägsna en del koldioxid från atmosfären redan nu, är detta förknippat med många osäkerhetsfaktorer, och därför bör världen inte förlita sig på det. Som IPCC konstaterat i sina tidigare AR6-rapporter:
”Användning av CDR i stor skala har inte kunnat demonstreras, och att förlita sig på sådan teknik utgör en stor risk för förmågan att begränsa uppvärmningen till 1,5°C. CDR behövs i mindre utsträckning i de scenarier med särskilt stark betoning på energieffektivitet och låg efterfrågan.” (IPCC SR15)
”(…) att prioritera tidig minskning av växhusgasutsläppen med minimalt beroende av CDR minskar risken för misslyckade begränsningsåtgärder och ökar jämlikheten mellan generationerna.” (IPCC SRCCL)
6. Detta är det avgörande årtiondet och alla lösningar som vi behöver finns redan
Vi har alla de verktyg vi behöver för att åtminstone halvera de globala utsläppen till 2030. Hälften av denna minskningspotential beräknas vara billig (mindre än 20 US-dollar per ton koldioxidekvivalenter) eller till och med innebära kostnadsbesparingar. De största bidragen skulle komma från sol- och vindenergi, skydd och återställande av skogar och andra ekosystem, klimatsmarta livsmedelssystem och energieffektivitet i många olika former.
Fram till 2050 kan åtgärder på efterfrågesidan minska de globala växthusgasutsläppen med 40-70 procent fram till 2050 jämfört med basscenarier, medan vissa regioner och socioekonomiska grupper kräver ytterligare tllgång på energi och resurser. Dessa gäller val om hur vi använder teknik och resurser för att tillgodose våra behov av mat, tak över huvudet, rörlighet och produkter. En av de åtgärder som har störst potential och synergier med klimatanpassning, bevarande av biologisk mångfald och människors hälsa är övergången till köttsnål kost, som i IPCC-rapporterna kallas en ”balanserad hållbar hälsosam kost”. Att tillhandahålla bättre tjänster med mindre energi- och resursåtgång är på det hela taget förenligt med målet om ett välbefinnande för alla.
7. Det måste gå snabbt att fasa ur de fossila bränslena: Den infrastruktur som vi redan har är för stor
Den infrastruktur för fossila bränslen som redan finns på plats är för stor och kommer att driva oss mot att överskrida gränsen på 1,5°C för uppvärmning om den tillåts användas utan ytterligare restriktioner. Det finns alltså inget utrymme för någon ny infrastruktur för fossila bränslen, och det som finns måste fasas ut tidigt, vilket illustreras av diagrammet nedan.
Med andra ord, de fossila bränslena måste stanna i marken:
”Omkring 80 procent av kol-, 50 procent av gas- och 30 procent av oljereserverna kan inte förbrännas och släppas ut om uppvärmningen ska begränsas till 2°C. Betydligt fler reserver väntas förbli oförbrända om uppvärmningen begränsas till 1,5°C.” (SYR längre rapport)
Det krävs alltså en stor omställning från fossila bränslen. Men hur snabbt? Det beror på många antaganden, och i den underliggande rapporten om begränsningsåtgärder (AR6 WG3) ger IPCC mer information.
I de scenarior som begränsar uppvärmningen till 1,5°C med mer än 50 procent sannolikhet och ingen eller begränsad överskridning beräknas den globala användningen av kol minska med upp till 100 procent, olja med upp till 90 procent och gas med upp till 85 procent fram till 2050, med lägre medianvärden. (Se WG3, SPM C.3.2).
De snabbaste minskningarna krävs i scenarior som siktar på 1,5°C med liten eller ingen överskridande, litet beroende av borttagande av koldioxid, lågt tryck på mark och biologisk mångfald och hög effektivitet i resursanvändningen. Sådana scenarior illustreras av IMP-LD-scenariot, där den totala användningen av fossila bränslen minskar med cirka 85 procent fram till 2050, från 2020 års nivåer (se WG3, figur 3.6 och SPM C.3.6).
8. Lösningarna måste fungera i verkligheten, inte bara i modeller
Vi är inne i ett kritiskt årtionde, då vi nästan måste halvera de globala utsläppen samtidigt som vi måste trygga livsmedelsförsörjningen och även skydda och återställa natur i stor skala.
Bland de stora förändringarna sedan den förra utvärderingsrapporten är genombrottet för sol- och vindkraft, som nu har kostnadsnivåer som är lika med eller lägre än fossila bränslen, och som är redo att minska koldioxidutsläppen i olika sektorer genom elektrifiering. Denna utveckling har skett mycket snabbare än vad experterna har räknat med och än vad som har modellerats i tidigare scenarier för begränsning av klimatförändringarna. Det innebär en förändring av hela spelplanen.
Avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) har inte heller gjort några större framsteg. Det spelar en stor roll i många modeller för utsläppsminskning, men lyckas fortfarande inte leverera i stor skala i verkligheten. I sin rapport om utsläppsminskande åtgärder sammanfattar IPCC:
”Utbyggnad och utveckling av CCS-teknik (med storskalig lagring av avskiljd koldioxid) har varit mycket långsammare än vad som förutsetts i tidigare bedömningar”.
”Genomförandet av CCS står för närvarande inför tekniska, ekonomiska, institutionella, ekologiska, miljömässiga och sociokulturella hinder.”
Teknik för koldioxidavskiljning, där koldioxid avskiljs direkt från atmosfären (DACCS) eller från biomassaenergi (BECCS), spelar också en roll i de flesta begränsningsmodeller, men är fortfarande obeprövade i stor skala och de kommer med många genomförbarhets- och hållbarhetsbegränsningar – liksom storskalig återbeskogning.
Så när vi nu navigerar in i framtiden, där det kommer att krävas koldioxidavskiljning – även om det kommer att bli betydligt mindre om man vidtar brådskande åtgärder på kort sikt – är det viktigt att se bortom förenklade modeller. Att prioritera CDR-lösningar som maximerar hållbarhetsfördelarna och minimerar riskerna innebär att man prioriterar alternativ som fungerar tillsammans med naturen och för samhällen, som återbeskogning, återställande av ekosystem eller kolbindning i marken inom jordbruket. Detta är avgörande för att undvika konflikter med andra behov av markanvändning eller för att undvika stora miljökonsekvenser och konflikter när det kommer till mänskliga rättigheter och livsmedelstrygghet.
9. Att åstadkomma rättvisa, social integration och finansiering är grundläggande.
Den nödvändiga omfattningen och hastigheten på omställningen kommer inte att vara möjlig utan jämlikhet och social rättvisa, både mellan och inom länder. Enligt IPCC kan integrering av klimatåtgärder i den makroekonomiska politiken stödja hållbara utvecklingsvägar med låga utsläpp, sociala skyddsnät samt förbättra tillgången till finansiering av infrastruktur med låga utsläpp, särskilt i utvecklingsregioner.
Finansieringen är en central fråga för rättvisa. Det finns tillräckligt med pengar i världen för att åstadkomma verkliga förändringar, men befintliga hinder för att använda dessa behöver undanröjs. Idag är den offentliga och privata finansieringen av fossila bränslen dock fortfarande större än den för klimatanpassning och begränsning av klimatförändringar.
(Samtidigt som IPCC pekar på de växande finansierings- och anpassningsluckor som sårbara samhällen kämpar med, rapporterar IEA att olje- och gasindustrin bara förra året tjänade hela 4 biljoner US-dollar med verksamheter som driver på klimatkrisen!).
De årliga investeringsbehoven före 2030 är tre till sex gånger större än dagens nivåer, enbart för utsläppsminskningar, och de största behoven finns i utvecklingsländerna. För att ändra på detta måste både regeringar och finansinstitut undanröja hinder och anpassa sina mål och sin politik till 1,5-gradersmålet. På en internationell nivå måste man hitta rättvisa lösningar som kan finansiera behoven av anpassning och utsläppsminskningar som även tar hänsyn till de förluster och skador som drabbar dem som har minst ansvar för att orsaka klimatkrisen.
10. Från stegvis till transformativ förändring inom alla sektorer
Det finns ett snabbt krympande fönster för att vi ska komma igenom klimatkrisen utan katastrofala konsekvenser. För att nå målen i Parisavtalet och andra hållbarhetsmål måste vi tänka bortom enskilda tekniker, sektorer och aktörer och anta holistiska, inkluderande och transformativa strategier som omfattar både utsläppsminskningar och klimatanpassning.
Åtgärder som skyddar och återställer vår biologiska mångfald är grundläggande. Genom att ta hand om naturen tar vi hand om oss själva. Enligt IPCC förutsätter bevarandet av den biologiska mångfaldens och ekosystemtjänsternas återhämtningsförmåga på global nivå ett effektivt och rättvist skydd av cirka 30-50 procent av jordens land-, sötvatten- och havsområden.
För att uppnå ”snabba och långtgående förändringar inom alla sektorer och system” behöver vi starka lagar och strategier samt internationellt samarbete. Alla behöver bidra och de som har det största ansvaret och den största förmågan måste visa vägen. Det gäller såväl regeringar, företag, investerare som individer med höga inkomster och stora resurser.
Så vad händer nu?
Forskarna har levererat sin verktygslåda för vår gemensamma överlevnad. Nu är det upp till alla oss andra att se till att regeringarna, företagen, investerarna och medborgarna agerar på vetenskapen. Och att vi gör det personligt.
Livet, välbefinnandet eller lidandet för våra barn, barnbarn, och många fler efter dem kommer att se tillbaka på oss och känna tacksamhet för vad vi gjorde, eller kanske känna hat för vad vi inte gjorde.
Utdrag från SYR-figur SPM.1 c: Observerad (1900-2020) och beräknad (2021-2100) förändring av jordens yttemperatur (i förhållande till 1850-1900), som är kopplade till förändringar i klimatförhållanden och effekter. Bilden illustrerar hur klimatet redan har förändrats och kommer att förändras under tre representativa generationers livstid (födda 1950, 1980 och 2020).
Översättning av text av Kaisa Kosonen, Senior Policy Advisor, Greenpeace Nordic, och Reyes Tirado, Senior Scientist, Greenpeace Research Laboratories vid University of Exeter.
