Vid den förra finanskrisen räddade vi bankerna – den här gången borde vi rädda människor och planeten. Det skriver Isadora Wronski, Sverigechef Greenpeace.

Coronaviruspandemin kommer inte i sig själv att vända den långsiktigt ökande trenden för globala utsläpp. Men regeringar runt om i världen annonserar nu flera ekonomiska stimulansåtgärder och krispaket, och de sätt som de används på kan påverka hur utsläppen utvecklas i framtiden. Det finns stora möjligheter att investera i strukturella förändringar som leder till minskade utsläpp efter den ekonomiska krisen, till exempel vidareutveckling av förnybar energi och ren teknik, investeringar som ger människor långsiktigt välstånd och ekonomisk säkerhet.

För första gången på elva år har Världshälsoorganisationen WHO förklarat att vi befinner oss i en pandemi som kräver akut och global krishantering. Coronaviruset har nu spridit sig till större delen av världen och drabbat miljontals människor. Flera länder har placerat hela sin befolkning i karantän, medan andra har rekommenderat människor att stanna hemma för att stoppa smittspridning. Företag stängs ner, stora event ställs in och börser rasar.

FN:s globala havskonferens som skulle kunna leda till ett Parisavtal för haven har skjutits upp och FN:s klimatpanel har ställt in flera viktiga möten och håller andra virtuellt. Förståeligt i denna kris, men vi kan inte glömma att även våra hav och vårt klimat befinner sig i en krissituation.
Coronakrisen utgör utan tvekan stora utmaningar för den globala ekonomin. Precis som i föregående kriser kommer de med lägst inkomst och otryggast anställning att drabbas först och värst. Nu sjösättskrispaket efter krispaket världen över. Fokus går till att försöka avvärja en djup lågkonjunktur och återföra den globala ekonomin till det normala så snabbt som möjligt. Men att fortsätta med status quo har hittills aldrig löst en global kris. Så låt oss försöka något nytt denna gång. Vid denna kritiska tidpunkt måste vi fråga om ”det normala” verkligen är dit vi vill. För det finns alternativ.

I norra Italien visar satellitbilder från europeiska rymdmyndigheten ESA attett giftigt moln av kvävedioxid minskat markant, då den normalt industritunga regionen har stängt ned på grund av coronaviruset. Liknande effekter har synts över Kina, där koldioxidutsläppen har minskat med en fjärdedel på grund av nedstängda industrier och minskat energibehov. Enligt experter kan utsläppsminskningarna som också dramatiskt minskat luftföroreningarna (som i Kina uppskattas orsaka cirka 1,6 miljoner för tidiga dödsfall årligen) rädda över 50 000 liv.

De flesta varor som produceras i kinesiska fabriker exporteras och konsumeras i väst, som under de senaste decennierna outsourcat mycket av sina föroreningar till Kina och andra länder. Oavsett om vi inser det eller inte, tolererar vi dessa dödsfall som ett pris värt att betala för att få billigare varor.

Inget av detta innebär att nuvarande läge på något sätt är önskvärt. Tvärtom, det är viktigt att regeringar vidtar snabba och brådskande åtgärder för att stoppa utbrottet, rädda liv och lindra all ekonomisk instabilitet på kort sikt.

Men när virusutbrottet avtar kommer uppmärksamheten att vända sig till hur den globala ekonomin snabbt kan nå nya höjder. Men innan vi skyndar oss att återinföra ekonomin till ”det normala” bör vi överväga vilken inverkan detta får på människors och planetens hälsa.

Vårt ekonomiska system, till stor del uppbyggt runt fossila bränslen, har drivit vårt klimat och vår miljö in i en krissituation. FN:s klimatpanel IPCC har, inte olikt WHO, varnat för att det krävs snabba, långtgående och aldrig tidigare omfattande förändringar i alla samhällets skikt för att koldioxidutsläppen skapade av mänsklig aktivitet ska halveras de närmaste tio åren, om vi inte vill att resultatet ska bli förödande och innebära irreversibel skada på vårt klimat och vår miljö.

Att återgå till ”det normala” och hålla en fossil ekonomi under armarna skulle vara ett aktivt beslut att fördjupa vår klimat- och miljökris. Regeringar skulle kunna skapa en mer hållbar väg framåt genom att investera för att fasa ut koldioxidutsläpp och destruktiva industrier så snabbt som möjligt.

Att i stället för att förstärka den fossila ekonomin som skett vid tidigare kriser, lägga resurser på att omvandla vår energi-, transport-, bostads- och jordbrukssektor, se till att produktion och konsumtion blir koldioxidfri och lägga resurser på återställa våra naturliga ekosystem.

Vid den förra finanskrisen räddade vi bankerna – den här gången borde vi rädda människor och planeten. Förutom att styra den globala ekonomin mot en långsiktigt hållbar framtid, skulle detta skapa en ny våg av arbetstillfällen med låga koldioxidutsläpp. Mot bakgrund av en växande klimatkris är detta det enda rimliga alternativet.

Vi kanske inte vill höra det just nu, men klimatkrisen har inte försvunnit. Om vi inte styr krispaketen ansvarsfullt riskerar vi att försöka lösa en kris genom att elda på en annan, med än värre långsiktiga konsekvenser. Vi har nu en unik möjlighet att bana väg för ett stabilt, långsiktigt hållbart samhälle, en möjlighet vi inte har råd att missa.

Isadora Wronski
Sverigechef Greenpeace

Denna debattartikel är publicerad i Svd den 19 mars 2020.