Idag beslutar riksdagen om Sveriges klimatpolitiska handlingsplan. Sedan klimatlagen trädde i kraft den första januari 2018 är det den första handlingsplanen som en svensk regering lägger fram till riksdagens bord. Enligt klimatlagen ska regeringen vart fjärde år lämna en handlingsplan, året efter ordinarie riksdagsval.

Eftersom detta är den första planen som presenterats har det varit särskilt angeläget att den varit ambitiös. Vi har bara tre mandatperioder kvar fram till 2030 då utsläppen i det närmaste måste ha halverats globalt enligt FN:s klimatpanel. Kraftiga utsläppsminskningar under de närmaste åren är helt avgörande för om vi ska lyckas hålla temperaturökningen under 1,5 grader. Handlingsplanen lever här inte upp till de krav vetenskap och naturen ställer på oss.

Handlingsplanen som presenterades i december 2019 är på närmare 200 sidor och innehåller enligt regeringen 132 förslag på åtgärder. Utan tvekan innehåller handlingsplanen förhållandevis ambitiösa delar som är välkomna.

Inte minst gäller detta de övergripande, principiella frågorna, som att det från och med idag finns ett riksdagsbeslut på att klimatet ska integreras i alla (relevanta) politikområden. ”Klimatet ska finnas med i allt vi gör i samhället” sade klimat- och miljöminister Isabella Lövin (MP) under riksdagsdebatten.

Just detta har också förtydligats i och med att regeringen nu har inrättat ett så kallat klimatkollegium där åtta statsråd under ledning av statsminister Stefan Löfven och vice statsminister Isabella Lövin ska stärka och samordna regeringens politik i syfte att nå klimatmålen.

Även om den klimatpolitiska handlingsplanen innehåller flera vällovliga åtgärder uppfyller den inte lagens krav tex om att specificera i vilken grad de planerade utsläppsminskande åtgärderna kan förväntas bidra till att klimatmålen nås, vilket också det klimatpolitiska rådet har konstaterat. ”En viljeinriktning med goda ambitioner” som Jens Holm (V) konstaterade under riksdagsdebatten.

Men goda ambitioner räddar inte klimatet. Nu är grunden lagd för svensk klimatpolitik. Vi har ett klimatpolitiskt ramverk med en klimatlag och från och med nu också den första klimatpolitiska handlingsplanen. Nu är det hög tid att börja leverera.

Även om utsläppskurvan sakta böjs nedåt består utsläppsgapet – vi släpper fortfarande ut mer än vad vi bör göra för att lyckas nå klimatmålen. Redan efter bara två år släpar utsläppsminskningen efter det som klimatfärdplanen strävar efter att uppnå. När vi nu ska genomföra en återhämtning från coronapandemin gäller det därför att de åtgärder vi beslutar om också bidrar till att vi samtidigt genomför den nödvändiga klimatomställningen. Att bara genomföra en generell och villkorslös stimulanspolitik riskerar att låsa fast Sverige i skulder och investeringar som kommer ställa ohållbara krav på hög tillväxt för att återbetala och underhålla.

Reformer av teknik och vad vi investerar i är bra men otillräckliga. Finanssektorn måste förändras i grunden, från ett system där tillväxt är överordnat allt utan hänsyn till naturens gränser, till att utgå från de ramar som klimat, ekosystem, social sammanhållning och biologisk mångfald sätter. 

FN:s klimatpanel konstaterar att för att nå klimatmålen krävs snabba och långtgående förändringar i alla delar av samhället i en skala som saknar historiskt motstycke. Jag kan konstatera att Sverige med denna klimatpolitiska handlingsplan nu genomför långsamma och gradvisa förändringar i vissa delar av samhället i en måttligt ambitiös nivå. 

Det är ett steg på vägen, men det räcker inte. Nu är det dags att rivstarta samhällsomställningen.