I Arktis lever många fantastiska och unika djur. Norge planerar att öppna upp för gruvdrift på havsbotten – som det första landet i världen. Här är fem fascinerande arter som kan komma att hotas av destruktiv djuphavsgruvdrift.

Idag vet vi mindre om havsbotten och djuphaven än vi gör om månens yta. Forskare upptäcker hela tiden nya arter och ekosystem på havsbotten och i djuphaven. Det lilla vi vet är att dessa ekosystem är sårbara. Djuphaven är några av de sista orörda ekosystem vi har kvar. Gruvdrift på havsbotten kommer att innebära ett direkt hot av dessa sköra ekosystems överlevnad. Här är fem sårbara arter vars enda hem nu hotas av djuphavsgruvdrift:

1. Dumbobläckfisken

Dumbobläckfisken som fått sitt namn efter Disney-elefanten med de stora öronen.
©NOAA_Ocean Exploration and Research.

Dumbobläckfiskens öron är egentligen fenor som den använder för att simma. Den söta dumbobläckfisken har fått sitt namn efter Disney-karaktären Dumbo, elefanten med de stora öronen. 

De flesta arterna i släkten lever i djupet, så långt nere som 4 000 meter. Släktet dumbobläckfisk består av runt 17 arter, så vitt vi vet idag. De flesta arterna lever i djupet – och det finns troligen flera andra arter som ännu inte har upptäckts.

Dumbobläckfisken lever också i det norska djuphavet. 2023 fann fascinerade forskare “dansande” dumbobläckfiskar på 3 500 meters djup i djuphavsgraven Molloydjupet i västra Svalbard. Molloydjupet är ett av de fem djupen – de djupaste platserna i vårt världshav.

2. Änglavingen

Änglavinge, en av arterna som kan hotas av gruvdrift på havsbotten i Arktis.

Änglavingen är en liten snigel som återfinns längs norska kusten och i hela Nordatlanten. Den trivs i kalla vattenmassor, och nere på 500 meters djup. När den simmar med sina graciösa rörelser, kan den tvådelade foten se ut som ett par vingar.

Änglavingen spelar en viktig roll i havets ekosystem vid polerna. Den äter mindre sniglar och plankton, och utgör själv ett viktigt byte för marina däggdjur och fisk. Den är tvekönad och kan överleva ett helt år utan mat. Men änglavingen är inte så barmhärtig som namnet antyder. När den ska äta skjuter den ut ett par krokar ur skalet som den använder för att dra sitt byte till sig.

3. Näbbvalen

Studier har visat att näbbvalen är mycket känslig för oljud och buller. © Whitehead Lab (CC BY-SA 4.0)

Näbbvalen är en anmärkningsvärd val, känd för sitt säregna utseende. Dess stora, utbuktande panna hjälper till i kommunikation och ekolokalisering. Näbbvalen lever i djupa vatten och kan dyka i längre perioder. Den är beroende av djuphavet för mat och livnär sig primärt av bläckfiskar nära havsbotten.

Ljud är avgörande för näbbvalen. Den kommunicerar genom ett komplext spektrum av ljud och använder ekolokalisering för att kunna navigera och jaga. Historiskt har näbbvalens bestånd decimerats av valfångst och hotas nu bland annat av föroreningar.

Prospektering av mineraler på havsbotten innebär bland annat seismisk aktivitet och störande ljud för näbbvalen och andra djuphavsdjur. Dessutom kommer eventuell utvinning av mineraler på havsbotten att leda till ökad fartygstrafik i området, vilket också skulle vara en stor bidragande orsak till undervattensbuller. Om gruvindustrin startar verksamhet på havsbotten kommer det att orsaka buller och störande ljussken från de maskiner som används – livshotande konsekvenser för näbbvalen.

4. Kaskeloten

Under en Greenpeace-expedition i Arktis sommaren 2024 dök det upp en kaskelot bredvid skeppet Witness.
© Christian Åslund / Greenpeace

Kaskeloten har den största hjärnan av alla djur på jorden och kan dyka djupare än de flesta andra varelser. Den är beroende av djuphavet för föda och är väldigt ljudkänslig.

I havens mörka djup använder kaskeloten sig av kraftfulla klickljud för ekolokalisering för att söka efter föda, navigera och kommunicera med andra. Den skickar ut många unika klick som tillsammans utgör en avancerad kommunikationsform. Olika grupper av kaskeloter har unika kommunikationsstilar och till och med lokala dialekter.

Den djupdykande kaskeloten finns i alla världshav, från Arktis till Antarktis. Honorna och unga vuxna lever i tropiska farvatten, medan hanarna föredrar kallare vatten och migrerar till sydligare breddgrader under parningssäsongen. Kaskeloten har en speciell försvarsmekanism mot rovdjur – som späckhuggare och hajar. De bildar en formation liknande ett vagnshjul med huvudena mot varandra och stjärtfenan utsträckt för att skydda de sårbara kalvarna i mitten.

I norska farvatten bedrevs det valjakt på kaskeloter från 1912 till 1971. Idag är arten helt fridlyst i Norge, men populationerna har dock ännu inte återhämtat sig helt. Kaskeloten hotas fortfarande av mänsklig aktivitet. De kan kollidera med fartyg, fastna i fiskenät och få sig plastföroreningar. Kaskeloten klassas som sårbar globalt och hotad i Medelhavet.

5. Knölvalen

Knölval i södra Barriärrevet i Australien. © Paul Hilton / Greenpeace

Knölvalen är en av de mest välkända valarna i världen. De har karaktäristiska ojämnheter på huvudet och är känd för sin speciella sångröst och spektakulära akrobatik. Knölvalen kan ses på långt avstånd havsytan när den till exempel slår med stjärtfenan mot havsytan. Knölvalen ger sig årligen ut på längre migration som än något annat däggdjur på planeten.

Knölvalen har ett brett spektrum av ljud som inkluderar stön, rop och till och med fnysningar som kombineras för att skapa “sånger”. Forskare undersöker fortfarande hur dessa sånger förändras över tid och olika generationer. En stor del av kommunikationen antas spela en roll i parning medan andra är “samtal” mellan mammor och deras kalvar.

Knölvalen bor i alla hav och migrerar långa avstånd mellan Arktis och Antarktis. Innan de migrerar måste de leta och äta föda intensivt för att bygga upp energireserver.

Som många andra valarter jagades  knölvalen i kommersiella syften, något som innebar en drastisk minskning i bestånden. Sedan förbudet mot kommersiell valfångst har emellertid många valbestånd kunnat återhämta sig betydligt.

Tre anledningar till varför djuphavsgruvdrift hotar miljö och klimat:

  • Maskinerna som används till mineralutvinning på havsbotten ödelägger djuphavshabitat som är hem åt arter som inte kan leva någon annanstans i världen.
  • Buller och ljussken från maskinerna stör och förvirrar djurlivet i havet. Bullret kan vara särskilt skadligt för marina däggdjur som valar och delfiner.
  • När havsbotten plöjs upp kan koldioxid som lagrats på havsbotten virvla upp. När det frigörs i vattnet störs havets biokemiska balans och bidrar till ökad havsförsurning. Klimatkrisen förvärras också av förstörelsen av de naturliga kolförråden i haven.

Vi borde skicka forskare ner i havsdjupet för att upptäcka nya arter och ekosystem som vi riskerar att förlora  – inte destruktiva gruvmaskiner.

Samtidigt som den norska regeringen öppnar upp arktiska vatten för prospektering för gruvdrift på havsbottnen i Arktis  seglade en expedition med forskare och aktivister från Greenpeace till området sommaren 2024. Deras mål var att samla in forskningsdata över de arter av djupdykande valar som riskerar att påverkas negativt av denna destruktiva industri. Efter bara en dags undersökningar hade de redan observerat vad som förmodligen var fyra olika grupper av kaskeloter i ett av de föreslagna licensområdena.

Expeditioner som denna hade inte varit möjlig utan det finansiella stödet från engagerade privatpersoner. För att vi ska kunna fortsätta vara världens största oberoende miljöorganisation tar vi inte emot en enda krona från företag och stater. Vill du också vara med i kampen för att hindra att djuphavsgruvdrift får grönt ljus att ödelägga havsbottnen? Hjälp oss skydda värdefulla ekosystem i djuphavet från permanent skada – bli månadsgivare idag.