Frågan om slutförvar av kärnavfall är ett av de största problemen med kärnkraften. Inget land i världen har ett slutförvar som garanterat kan förvara livsfarligt avfall i åtminstone 100 000 år. Trots det fortsätter vi att producera nytt radioaktivt avfall som är livsfarligt för både människor och miljö.

I Sverige produceras ca 200 ton livsfarligt kärnavfall varje år. Det gör att Sverige kommer ha 12 000 ton avfall, som måste hanteras i tusentals år. Lagringstiden, dvs hur länge ett slutförvar ska kunna garantera att inga radioaktiva material läcker ut i miljön, har i Sverige satts till 100 000 år, och i USA till hisnande en miljon år, som är den faktiska tid som krävs för att strålningen ska vara densamma som från uranmalmen när den bryts.

För 100 000 år sedan befann sig Norden i den senaste istiden och stora delar av det som idag är land låg nedpressat under vatten, och Homo sapiens utvandring från Afrika hade knappt börjat. Avfallet förblir alltså farligt betydligt längre tid än det funnits moderna människor i Europa. En del i utmaningen ligger i hur vi överhuvudtaget ska lyckas informera framtida generationer om faran med det radioaktiva avfallet.

Fram tills 1990-talet dumpade flera länder tunnor och containrar med kärnavfall till havs. Efter stora protester och aktioner från bland annat Greenpeace förbjöds detta på global nivå. Dagens planer går istället ut på att dumpa kärnavfallet under marken.

Diskussionen om slutförvar av det radioaktiva avfallet har pågått ända sedan den första forskningsreaktorn i Sverige startade på 1950-talet. Men trots att vi kört de svenska kärnkraftsreaktorerna i mer än 40 år är frågan om slutförvaret ännu långt ifrån löst. Kärnavfallet befinner sig idag i bassänger i ett mellanlager vid Oskarshamns kärnkraftverk.

Svensk kärnbränslehantering, SKB, som bildades av kärnkraftsindustrin för att hitta en lösning för det svenska kärnavfallet, har efter många om men presenterat en metod går ut på att avfallet ska förvaras i kopparkapslar, som fylls med bentonitlera (kattsand), och grävs ner i ett bergrum 500 meter under jord. Forskning har visat att kopparkapslarna riskerar att korrodera och spricka och det saknas vetenskapligt underlag som styrker att metoden är säker. 

Den 23 januari 2018 konstaterade Mark- och miljödomstolen att det inte finns “tillräckligt stöd för att slutförvaret är långsiktigt säkert” och att “verksamheten är tillåtlig endast om SKB redovisar underlag som klargör att slutförvaret är långsiktigt säkert även med avseende på kapselns skyddsförmåga.”

Metoden
Konceptet med samverkande barriärer för att lagra avfallet innebär att om en av barriärerna faller, riskerar hela metoden att falla. Den första barriären är en kopparkapsel, som ska förhindra att radioaktivitet läcker ut. Den andra barriären är bentonitlera, samma som används i kattsand, som dels ska ta upp rörelse i berget som annars kan bryta sönder kopparkapseln och att binda de radioaktiva ämnena som läcker ut om kapslar går sönder. Den sista barriären bestående av 500 meter urberg har till uppgift att skydda kopparkapseln vid en eventuell istid och att fördröja radioaktiviteten från att nå jordytan om någon kopparkapsel går sönder. En avgörande fråga är om det sker korrosion av kopparkapseln. Nuvarande beräkningar visar att kopparkapseln med största sannolikhet kommer att försvinna efter halva lagringstiden och att den betonitlera som omger kapslarna med tiden riskerar att rinna bort. 

I Sverige ska man bevisa att ett slutförvar kommer att fungera och miljötillstånd ska beviljas innan ett slutförvar kan börja byggas.

Men det går inte säkerställa, med den nuvarande metoden, att radioaktivit material inte läcker ut under nedbrytningstiden. Istället skjuts problemet på framtiden och kommande generationer människor. Vi har idag helt enkelt inte en lösning på problemet med avfallet från kärnkraften.